Om vi når fem lärare når vi fem gånger så många elever. Och så vidare. Det handlar om effekten av de medel vi använder och delar ut.
Som redaktör för ett tv-program om skolutveckling letade jag varje vecka engagerade pedagoger till nya studiosamtal och reportage. Ett av de mest givande uppdrag jag haft: att få möta eldsjälar är synnerligen stimulerande.
Men ibland stötte jag på ensamvargar som tröttnat. De hade haft idéer och ambition. De hade sökt och fått projektpengar. De hade jobbat hårt för förändring, och också kommit något steg på vägen. Men de hade varit ensamma med sitt engagemang i lärarkollegiet. Sen tog projektet slut och allt återgick till det vanliga. Kvar fanns en desillusionerad lärare – i värsta fall med känslan att det var onödigt att ens försöka.
Det kunde också se annorlunda ut. En eller flera engagerade lärare hade fått med sig hela kollegiet. Arbetet hade getts ramar och struktur, och i det kollegiala lärandet hade nya tankar spirat. Man hade tillsammans hittat sätt att förbättra arbetsmetoder, och framför allt: fått en ökad arbetsglädje. En positiv spiral av förstärkningar som byggs in i helheten – och som inte försvinner när projektmedlen tar slut.
Kollegium är ett intressant ord. Det kommer från det latinska ordet för ”samla ihop”. Begreppet innebär inte att de hopsamlade måste tycka lika eller ens samverka. Man kan gå in för att dela kunskap. Välja att göra något tillsammans. Eller låta bli.
Det finns också en viss projekttrötthet ute i skolorna. Olika larmrapporter möts med den ena välriktade satsningen efter den andra. Blir projekten för många är det ofrånkomligt att en viss mättnad uppstår. Samtidigt har inte behoven av förändring försvunnit – utvärderingarna från Nationella centret för utbildningsutvärdering visar att skillnaderna i läs- och skrivfärdigheter fortsätter att öka. Det är en utveckling mot större ojämlikhet som oroar.
På den årliga branschmässan Educa efterlyste Josefin Svedin, rektor vid Valteriskolan, en kultur av att lära sig av varandra, av att dela både det som lyckats och det som misslyckats. En delningskultur.
Det är vad vi har i åtanke när vi på SFV satsar på att nå hela lärarrummet, i våra egna projekt och tillsammans med andra aktörer.
Genom Skrivande skola har Annette Kronholm jobbat med hela lärarkollegier under tre år, 350 lärare och indirekt 2500 elever runt om i Svenskfinland. Därtill har cirka 2000 lärare har nåtts genom punktinsatser. I skolnätverket Haru, som koordineras av Annette Jansson, jobbar i dag vart fjärde finlandssvenskt lågstadium – cirka 500 lärare – med elevernas socioemotionella färdigheter, med empati och samarbetsförmåga, utgående från läsning.
Den goda respons vi får är överväldigande. Ensam är inte stark. Tillsammans gör vi skillnad. I det här arbetet är du som SFV-medlem delaktig.
Kolumnen av ordförande Wivan Nygård-Fagerudd ingick i SFV-magasinet 1/2023.
