Norrméns levnadsbana illustrerar tydligt hur orostider för fram personligheter som är beredda att överge traditionella förhållningssätt och bryta invanda mönster, berättar bokens författare Stefan Backlund.
Norrmén förekommer i hågkomster och i olika historiska framställningar som tangerar hans insats inom jägarrörelsen och aktivisternas verksamhet. Även hans ställning som ideolog inom högerradikala organisationer har uppmärksammats. Men en regelrätt biografi som belyser hela hans liv har hittills saknats.
– Många har tvingats ge upp på grund av uppfattningen att hans arkiv förstördes i samband med flykten till Sverige 1944, så upptäckten av arkivet var helt avgörande för tillkomsten av biografin. Tacket går till sondottern Theresa Norrmén, som också i andra avseenden har varit till ovärderlig hjälp, berättar Backlund.
Norrmén arbetade också som ledarskribent för Hufvudstadsbladets 1923-1927. Redaktionen år 1927. Från vänster: P. H. Norrmén, Hjalmar Dahl, G.W.E Sjöberg, chefredaktören Amos Anderson och, ytterst till höger, Fredrik Valros. Museiverket.
Ideolog och upptecknare
Norrmén spelade i tiderna en avgörande roll i uppkomsten av jägarrörelsen.
– Också många andra graduerade studentaktivister avbröt sina yrkes- och studiekarriärer för att helt gå upp i planeringen av frivillig militär utbildning i utlandet. Norrmén var dock inte den självskrivna ledaren, utan snarare ideolog och upptecknare.
Backlund poängterar att Norrméns levnadsbana både i det civila och som politisk opinionsbildare inte uteslutande styrdes av anknytningen till det kejserliga Tyskland, och senare till Tredje Rikets Nazityskland, men att han gjorde många viktiga val inom denna ram.
De dramatiska berättelserna om likvidationer i Estland efter den sovjetiska ockupationen medverkade till att Norrmén åkte iväg som politisk flykting till Sverige hösten 1944, berättar Backlund.
– Hans sista år och tragiska slut överskuggades helt av hans kompromisslöshet och halsstarrighet. Uppfattningen att Tyskland var Finlands enda garant mot sovjetisk aggression blev tidigt ett axiom, och denna uppfattning blev bara starkare längs med åren, oberoende av hur Tyskland politiskt agerade.
I sammanhanget ska man ändå minnas att Norrmén delade Finlands officiella inställning till Tyskland under början av fortsättningskriget. Men till skillnad från den politiska ledningen var han oförmögen att ompröva sin bedömning
– Norrméns egensinniga hållning till Tyskland är svår att förstå. Han var trots allt en analytisk person som i flera omstridda frågor strävade efter alternativa lösningar, vilket ibland väckte anstöt även bland hans meningsfränder. Som exempel kan nämnas hans moderata hållning i frågan om de röda fångarnas amnesti, och inställningen till socialdemokratin i allmänhet.
Journalist och bankman
Norrmén hade en synlig politisk profil, men Backlund poängterar att hans egentliga karriär skedde inom bankväsendet. Hans insats i Nordiska föreningsbankens ledning under två årtionden var betydelsefull och inträffade under en ekonomiskt och politiskt turbulent tid.
– Efter självständigheten återupptog han också arbetet med sin doktorsavhandling och påbörjande ett verk som han rubricerade Politikens väsen, vilket också pekar på att han i det skedet även planerade en återgång till en akademisk karriär.
Backlunds forskning slår fast att Norrmén inte egentligen någonsin eftertraktade politiska förtroendeuppdrag eller poster. Han nöjde sig med att vara en sorts bakgrundsideolog och skribent.
– Hans politiska plattform begränsade sig till Svenska folkpartiets centralstyrelse och Aktiva studentförbundet, trots att han var känd bland finskspråkiga högerradikala sympatisörer och sporadiskt medverkade i den finskspråkiga radikalhögerpressen. Hans huvudsakliga målsättning under krigsåren var att påverka SFP:s linje i tyskvänlig riktning, och under en period var han säkert inte ensam i centralstyrelsen med denna hållning, som ändå i slutändan ledde den till politisk isolering.
Det dramatiska slutet
Hella Wuolijoki var Norrméns granne och vän, och hennes dramatiska berättelser om likvidationer av släktingar i Estland efter den sovjetiska ockupationen berörde Norrmén djupt, vilket medverkade till att han åkte iväg som politisk flykting till Sverige hösten 1944. Utlänningskommissionens direktiv om hur finländska politiska flyktingar skulle behandlas var ändå oklara, och den logistiska beredskapen dålig, berättar Backlund.
– De undermåliga sanitära förhållandena på interneringslägret i Sörby i kombination med tungt arbete och märkliga turer gällande fruns svenska medborgerskap förvärrade snabbt Norrméns vacklande hälsa, och ledde med största sannolikhet till hans förtida död.
Norrmén lägger patiens under sin vistelse vid S:t Görans sjukhus.
Backlund berättar att Norrmén även blev måltavla för en mycket frän svensk opinion, medan ironiskt nog både Gunnar Lindqvist och Örnulf Tigerstedt med sina avsevärt mer belastande politiska bakgrunder kort senare kunde beredas drägliga förhållanden och arbete i landet.
– Man kommer inte ifrån att Norrmén var ideologiskt konservativ och i många avseenden motståndare till både demokrati och parlamentarism. Men det var hans starka tilltro och livslånga vänskap med Tyskland som resulterade i ett slags tunnelseende som tillät honom att utesluta nationalsocialismens mörka sidor från sin tankevärld.
Köp Pehr Herman Norrmén - omstridd patriot på boklund.fi efter lanseringen den 23 oktober. På bokmässan i Helsingfors den 23-26 oktober kan du även köpa boken till rabatterat mässpris.
